Fritidsbåtar, ångbåtar och en och annan kajak passerar obekymrat förbi Långholmens strandbad. För tre hundra år sedan hade vyn över mälarfarleden in mot staden varit annorlunda. Båtarna hade varit handelsbåtar lastade med varor på väg mot Stockholms stad. Vid denna tid var det obligatoriskt för fraktbåtar att stanna vid hamnen på Långholmen, precis där det idag ligger ett strandbad, för att betala tull till staten som gav tillstånd att sälja varor i staden.
Tullsystemet på 1700-talet administrerades av privata entreprenörer, tullarrendatorer, som i Långholmens fall hade sin bas i husen intill hamnen, den nuvarande stranden. Systemet med tullarenden infördes redan under 1600-talet av kungen och på 1700-talet, när riksdagen hade fått mer makt, började detta debatteras av dåtidens riksdagspolitiker.
– Driften av sjötullarna på tidigt 1700-talet var väldigt omtvistad i riksdagdebatterna vid den här tiden, säger Magnus Linnarsson, historiker vid Stockholms universitet.
Sko sig på staten
Upprörda riksdagsmän anklagade de privata intressen som drev in tull för att vara mer intresserade av att sko sig själva på sitt uppdrag än att driva in skatt åt staten. Verksamheten kritiserades för att vara korrupt och ineffektivt vilket markades genom att poängtera att den inte drevs med målsättning ”att verka för det allmänna bästa” förklarar Magnus Linnarsson, som har studerat hur man i riksdagen har debatterat driften av allmännyttig verksamhet under 400 år genom nedslag i ett antal viktiga debatter, bland annat den om tullarrendet på 1700-talet.
Vi befinner oss på Långholmen i Stockholm, på promenad mot västra Södermalm, för att prata om hans forskning samtidigt som vi försöker avgöra vilket av de två gula hus i närheten av Långholmsbadet som en gång i tiden inhyste Långholmens sjötull (bägge två, vid olika tidpunkt, enligt Wikipedia).
– Debatten om det är bra eller dåligt med vinster i välfärden är inget nytt. Den har pågått länge, förklarar han och drar paralleller till bibelns nya testamente där publikanerna, de privata agenter som drev in skatt åt romarriket, beskrivs som syndare.
Vinster är problemet
Det som är intressant är att då tullindrivningen läggs ut på privata aktörer, på 1600-talet, användes liknande argument för hur det skulle komma att organiseras som de som senare kom upp vid riksdagsdebatternas kritik av organisationen - hundra år senare: Privata arrendatorer skulle vara mer effektiva och systemet skulle motverka korruption. Av det skälet skulle organisationsformen gynna det ”allmänna bästa”.
— Problemet är enkelt, förklarar Magnus Linnarsson, det handlar om huruvida privata intressen ska få tjäna pengar på skatt eller inte.
Dagens politiska debatt om vinster i välfärden är alltså inte något nytt fenomen. Den har pågått i en eller annan form i mer än fyra sekel. Det är en samtida bild av en oenighet som har funnits länge.
Genom att studera debatter i riksdagen, från 1600-talet fram till 1980-tal, kring ett par för riket viktiga frågor så har Magnus Linnarsson sett många likheter i argumenten men också skillnader.
Han har bland annat tittat på argumenten för eller emot privata järnvägar under 1800-talets mitt, hur det tog 16 år innan regeringen lyckades förstatliga det svenska telefonnätet vid 1900-talets början och studerat debatten för och emot privata daghem på 1980-talet.
Dragkampen om det allmänna bästa
I de olika debatterna har Magnus Linnarsson funnit återkommande mönster i diskussionerna samtidigt som det har funnits unika argument för varje enskilt ämne.
En sak har de flesta diskussioner haft gemensamt: att argumenten, för eller emot en fråga, har hänvisat till att just de står för ”det allmänna bästa”. Allmänna bästa är, enligt Encyclopedia Brittanicas förklaring av den engelska motsvarigheten ”the common good”, en term för det som gynnar samhället i stort. I motsats till det som gynnar det privata/enskilda. Den som är mest övertygande om att just de företräder ett förslag som gynnar samhället i stort – har vunnit debatten. En retorisk dragkamp.
Riksdagsdebatten på 1700-talet om tullarnas organisation är tidig i Magnus Linnarssons källor. Men synpunkter på hur skattefinansierad verksamhet bör organiseras finns tidigare än så.
På 1600-talet skriver rikskansler Axel Oxenstierna i ett brev till Gustav II kritiskt om giriga arrendatorer i Ingermanland, ett landskap i nuvarande Ryssland som då var en svensk östersjöprovins, vilka han menade bara skodde sig själva i sitt värv.
I sitt brev presenterar Oxenstierna idéer på hur allmännyttiga uppgifter ska organiserar för att ge det allmänna maximal utdelning. Och han är tydlig i sin uppfattning om att de som gör vinst på allmännyttiga uppgifter inte gynnar samhället i stort. Förvisso fick denna uppfattning inget större genomslag i praktiken. På 1600-talet handlade offentlig eller privat drift av allmänna uppgifter mer om att lösa praktiska problem – vilket många gånger innebar olika former av arrenden. Det är på 1700-talet, då riksdagen får mer makt gentemot kungen, som arrenden börjar debatteras på ett ideologiskt vis.
Vilket gynnar vem bäst
Men vilken driftsform, offentlig eller privat, som gynnar ”det allmänna bästa” pendlar. Under 1800-talet, då järnvägar och telefoni växer fram i Sverige, finns starka argument för privat drift upp i riksdagens diskussioner. Då kunde det hävdas att privata entreprenörer som byggde järnvägar och telefonlinjer borgade för bättre kvalitet och bättre drift än om offentliga aktörer gjorde det samma, just på grund av att drivkraften var egennytta och vinstintresse. På så sätt gynnade det privata alternativet ”det allmänna bästa”.
Således tog det många försök från regeringens sida, som inleddes 1902, av att övertyga riksdagen om att få gehör för ett förstatliga det svenska telefonätet.
Det skedde till slut, efter 16 år, när man 1918 köpte upp det sista, vid tiden, privata telefonbolaget: AB Stockholmstelefon för den oerhörda summan 47 miljoner kronor (motsvarande nära 970 miljoner kronor i dagens värde). Argumenten för ett uppköp av bolaget var att ett statligt telefonmonopol gynnade det ”allmänna bästa”.
Valfrihet det nya “bästa”
Drakensbergsparken, en gräsplan på västra Södermalm som börjar väster om Zinkensdams idrottsplats och sträcker sig ner till vattnet vid Liljeholmsbrons norra fäste. Mitt emot ett vandrahem och nedanför miljonprogrammet Drakensberg, ligger en förskola i en röd träbyggnad som ser ut att vara från tidigt 1980-tal. Förskolan drivs av företaget AB Pysslingen. Vi avslutar vår promenad med att gå in på förskolans gård för att titta runt.
Magnus Linnarssons forskning sträcker sig fram till den riksdagsdebatt som på 1980-talet som handlade om privata aktörer i barnomsorgen. Borgliga politiker förde en debatt i riksdagen för att privata aktörer skulle få verka inom skattefinansierad barnomsorg. Något som den tidens riksdags majoritet sa Nej till och en lag mot statsbidrag till förskolor som drevs av bolag med vinstsyfte stiftades. I media fick lagen smeknamn efter det bolag som var först med privat barnomsorg i landet, samma aktiebolag som idag driver dagiset vi befinner oss vid: lex Pysslingen.
Det som är intressant med denna debatt på 80-talet, enligt Magnus Linnarsson, är att det är första gången som ”individens valfrihet” används som argument i stället för ”allmänna bästa”.
Epilog:
Argumenten för ”valfrihet” i debatten om statsbidrag till vinsdrivande företag fick inget genomslag på 1980-talet i och med att då Lex Pysslingens instiftas 1984. Åtta år senare, 1992, fungerade det bättre då riksdagen avskaffar samma lag. Men så långt sträcker sig inte Magnus Linnarssons bok.
Mer information
Problemet med vinster. Riksdagsdebatter om privat och offentlig drift under 400 år, ges ut på Nordic Academic Press. Läs mer om boken på förlagets hemsida här.
Läs mer om Magnus Linnarssons forskning här.
Läs ett debattinlägg i Dagens arena, 2017-09-20, av Magnus Linnarsson här.
Läs ett debattinlägg i Expressen, 2017-09-04, om vinster i välfärden av Magnus Linnarsson och Mats Hallenberg här.
Läs ett debattinlägg i Svenska dagbladet, 2016-11-05, om vinster i välfärden av Magnus Linnarsson och Mats Hallenberg här