— Är man intresserad av människor vid den här tiden så är källmaterialet sådant att man lätt hamnar bland de individer som är i konflikt med den lokala rättvisan, förklarar Annika Sandén.
Vi träffas på ett café i Stockholm, Annika Sandén, docent i historia, och jag. Vi ska prata om hennes senaste bok, Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, och hon passar på att förklara varför hon har grävt i historier om människors utanförskap, tragiska händelser och allvarliga brott när hon i huvudsak är intresserad av hur den vanliga människan levde och tänkte under den tid som hon forskar på: Sverige under 1600-talet.
Gemenskapens lagar
Då rådde delvis annorlunda levnadsvillkor då, förklarar hon. Under denna period är hushållsförsörjningen centrala, det fanns inte lönearbeten som idag. I byarna försörjde man sig genom att ingå i ett hushåll, som man, fru, dotter, piga eller dräng och ibland som tillfällighetsarbetare. Alla arbetade de med de sysslor som ingick på gården.
– För att få tillhöra ett hushåll fick man ställa upp på och följa de regler och normer som fanns, säger hon.
Den som bröt mot gemenskapens regler kunde dömas till olika straff. Sex utanför äktenskapet var ett allvarligt brott. Det kunde leda till oäkta barn som ingen ville ta ansvar för, och ”att begå hor” kunde leda till förvisning eller i värsta fall dödsstraff. Vilket var en stor tragedi för en ensam kvinna eftersom det var det nästintill omöjligt för en förvisad person att komma tillbaka in i gemenskapen.
—Det var som att det stod stämplat ”looser” i pannan på en förvisad. Detta var en människa som inte klarade av att leva efter de regler som fanns. Och en sådan person var det ingen som ville ha i gemenskapen.
Tydliga samhällsklasser
Det var ett hierarkiskt samhälle som var väldigt uppdelat. Det var tydligt vilken roll man hade och vilket skikt man tillhörde. Det avgjorde också vilka gränser som gällde för var och en.
Rollerna kunde visa sig på flera sätt. Hur man var klädd, hur kvinnor satte upp sitt hår och hur de smyckade sig. I kyrkan satt man på bänkarna efter sin position i samhället — de finaste satt längst fram. Kvinnor och män åtskildes genom mittgången. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Längst bak i kyrkan satt de som ingen vill befatta sig med. Bödeln och hans familj till exempel.
Bödeln är en fascinerande karaktär. Det var en person som ingen ville ha något samröre med på grund av hans värv. Det var ingen man ville tilltala, man undvek att möta honom på gatan och man besökte inte hans hus om man kunde undvika det. Ur det perspektivet var både han och hans familj utstötta.
Utstött men viktig
Trots det fyllde bödeln genom sitt arbete en viktig funktion för samhällets stabilitet. Samtidigt som han var utstött från det sociala livet var han en garanti för att lagar och regler följdes av ”vanliga människor”.
—Om det är så viktigt att dödstraffet sker offentligt, som en ceremoni där överheten talar till folket. Då kan man tänka sig att bödeln har en viktig roll eftersom det är han som ska göra verklighet av pratat kring hot, synd och straff.
Om offentlig bestraffning hade en avskräckande effekt på människor så hade även den yrkesgrupp som utförde dessa bestraffningar det också. Annikas senaste bok, Bödlar. Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, handlar om denna yrkesgrupp. Hon har tittat på vilka de var och hur de levde i samhället.
1634 kom en ny länsindelning i Sverige och beslut om att det skulle finnas minst en bödel i varje län. Så även om det inte fanns en bödel i varje stad så hade de flesta säkert sett en bödel någon gång förklarar hon.
Den man inte vill vara
Bödelns existens var tydlig för människorna och blev också en till markör för någon som man inte vill vara. Det var en person som man kunde skrämma små barn till lydnad med.
De första bödlarna var ofta en dödsdömd person som hade blivit benådad i utbyte mot att han tog jobbet som bödel. Det innebar ett liv som förskjuten från övriga i samhället och satt att utföra de sysslor som ingen annan ville göra avrätta människor. Men också att sköta renhållningen, tömma dass och dra hudar av djurkadaver för att de ansågs vara orena eller för att de sågs som synd att utföra.
—Uppenbarligen tyckte många att det var värt det. Det var så bödlar tillsattes vid denna tid.
Gränser för vad som ansågs som synd eller inte var viktigt för människor. Det som var synd var också orent och inget man ville befatta sig med. Men gränserna kunde vara oklara.
Det var timmermannen som tillverkade bödelns stupstock. Annika Sandén berättar om en hetsig diskussion mellan olika timmermän som handlade om ifall deras skrå borde tillverka redskap åt bödeln eller inte. En person hävdade att den timmerman som tillverkade en stupstock åt en bödel - inte var bättre än en bödel själv: Han var oren. Men detta motsades raskt av de övriga som lögn av andra timmermän i församlingen.
—De ville kunna tillverka stupstockar utan att ses som orena, helt enkelt för att inte gå miste om en inkomst, antar Annika.
Bödeln ett kap
Trots att ingen ville umgås med en bödel så skaffade många av dem både fru och familj. Många var väldigt fattiga vid denna tid. För en kvinna som var förskjuten kunde bödeln vara ett kap eftersom han hade ett hem och ett arbete med en inkomst.
En bödel och hans familj umgicks med andra bödelfamiljer och barnen gifte sig med varandra. Rena bödelsläkter växer fram och yrket börjar gå i arv från far till son. Snart uppstår konkurrens mellan olika släkter om de få tjänster som finns.
Bödelns dräng, rackaren, från början ofta en son i familjen, står ännu lägre på samhällets sociala skala än bödeln.
—När rackaren skulle ta nattvarden i kyrkan vände prästen kalken upp och ner och hällde vin i foten så att ingen annan skulle behöva röra vid samma kant som rackaren.
Rackaren flyttar med jobben
Rackaren fyller samma funktion som bödeln och han arbetar med det ingen annan vill befatta sig med. Även rackaren bildar familj inom sin egen grupp och rackarsläkter grenar ut sig på samma sätt som bödelssläkter. Men rackarna är fler än bödlarna till antalet. Därför flyttar många familjer med rackarursprung runt i landet och tar de arbeten som ingen annan vill befatta sig med: slipa knivar, sota skorstenar, dra hudar och renhållning. De blir en del av den stora grupp av kringresande människor som vi idag kallar resande – den grupp som tidigare hade den nedsättande benämningen tattare.
Rackaryrket försvinner när vattenledningarna kom till i Sverige på 1870-tal, men än idag kan man hitta kopplingar till rackarsläkter inom resandegrupper.
Mer information
Läs mer om Annika Sandéns forskning här
Läs mer om boken Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal på förlagets webbplats här.
Hör Annika Sandén prata om sin bok i Nordegren & Epstein, Sveriges radio P1, här.
Läs en recension av boken i Dagens nyheter här.